Jag har nämnt det i tidigare inlägg och nämner det igen. Med Flisan har jag haft en enorm tur. Jag hade inte kunnat önska en mer läraktig och smart katt! Det är uppenbart att hon tänker efter och sätter ihop samband med varandra. "Om jag gör A så händer B" kommer hon på efter bara någon gång.
Hon ska alltid vara med när det händer saker i huset och "inspektera". Hon har aldrig varit en katt som gömmer sig vid minsta förändring och konstig sak som händer i huset. Vill hon inte vara med så går hon till ett annat rum, men det hör till ovanligheterna. Tack vare att jag "gör konstiga saker med henne" nästan varje dag, så är hon väldigt anpassningsbar så långt. Hon är van att konstiga saker händer.
Hon sover i regel på rygg, med magen i vädret, och jag har fått lov att köpa en stor hundsäng till henne eftersom hon inte kan ligga utsträckt på det sätt hon vill i standardkattsängar.
Ända sedan starten har det här varit favoritpositionen.Det är ett talande exempel på hennes självkänsla och inre trygghet, och så har hon varit från dag 1 när hon steg ut ur transportboxen och genast sa "här bor jag nu".
När hon bodde med sina syskon och mamma var hon en avvaktande liten tös. Avvaktandet och försiktigheten går igen än idag. Hon tittade gärna på allt som pågick, men från en bit bort, när de andra syskonen lekte. När de hade lekt klart började hon att leka ensam. Hon var mycket mindre än sina syskon så hon höll sig lite i utkanten. Hon var gärna med, men på avstånd, lite som "Kråkstorparn" i Emil i Lönneberga...
På så vis var det redan tydligt att hon skulle klara av att vara en "ensamkatt" och hade redan sina egna individuella preferenser. Hon var den där kattungen som satt i bakgrunden. Hade det inte redan varit bestämt att jag skulle ta henne så hade jag valt henne ändå på grund av detta. Det är inte alltid den första kattungen (eller hundvalpen) som kommer fram till dig som är den mest lämpade för just dig. För min del är det alltid de små liven som håller sig i bakgrunden som visat sig vara "min personlighetstyp". "Tapetblommorna" är enligt mig de mest tänkande och smarta individerna. De som bedömer situationen först innan de ger sig in i den. Det gäller alla djur. Människor inräknade.
"Förste inspektörn inspekterar"På grund av det så har hon ändå varit en "snäll busunge". Hon har aldrig, inte ens som mycket liten, varit en "sån" som hoppar upp på alla saker överallt och hur som helst och ställer till oreda om de tar sig upp på ställen som de inte ska vara på. Hon provar olika saker hela tiden, men det märks att hon tänker till innan hon gör det. Hon har sina sätt att påkalla min uppmärksamhet om vi säger så, dessutom. Hon hittar hela tiden nya sätt att prata med mig och jag tycker att det är underbart att ha en så uttrycksfull misse. Hon har mig väldresserad kan man väl säga....
Jag kan inbilla mig hur mycket som helst att jag har tränat henne. I själva verket är det hon som har tränat mig till perfektion.... ;-)
Igår hoppade hon upp på köksbänken och petade menande med tassen på godispåsen medan hon tittade på mig. När jag inte reagerade hoppade hon över till köksbordet där hennes torkade kött brukar ligga på en liten talrik och tuggade på det istället. Hon skulle säga att hon var godissugen men matte var vrång.... (Dreamies är bara till efter promenaderna, damen!)
Sockersöt och miniliten.Jag har kallat henne för "observatören" eller "Inspektör'n" redan från början eftersom hon inspekterar allt, och alla först innan hon bestämmer om hon ger sig in i det eller ej. Hon är väldigt nyfiken, men helst på håll innan hon har hunnit utvärdera situationen.
Hon är väldigt social och vill vara med "där det händer", men själva kelsjukan sparar hon till ett fåtal utvalda som hon träffat mycket. Resterande aspiranter får nöja sig med en nosning och kanske en klapp om de har tur men sedan är det bra för stunden.
Hennes försiktiga nyfikenhet och artighet har visat sig vara otroligt fördelaktigt i att lära henne att åka ryggsäck, åka bil och cykel och gå fint i koppel. Inget har så långt visat sig vara för krångligt att lära henne. Hon finner sig i det mesta.
Jag har i förra inlägget nämnt att hon är väldigt energisk. Så är det helt klart. Jag vet inte om huset hade fått stå kvar om hon inte hade fått bli koppelkatt.
Kattungar och unga katter över lag (Flisan är som sagt 1.5 år gammal nu) har mycket energi, även efter kastration (Flisan blev kastrerad när hon var 5 månader gammal, så tidigt som det var tillåtet). Att kunna ta ut henne på turer på olika sätt ger henne det mentala lugnet att inte tugga på saker hon inte borde, inte knuffa ner saker från ställen hon inte borde vara på och inte störa på nätterna.
Kattungar och unga katter över lag (Flisan är som sagt 1.5 år gammal nu) har mycket energi, även efter kastration (Flisan blev kastrerad när hon var 5 månader gammal, så tidigt som det var tillåtet). Att kunna ta ut henne på turer på olika sätt ger henne det mentala lugnet att inte tugga på saker hon inte borde, inte knuffa ner saker från ställen hon inte borde vara på och inte störa på nätterna.
När hon var liten kunde hon komma och väcka en tidigt på morgonen (då var aktiveringen på dagtid extra viktig så man slapp bli väckt vid 5...), det har hon slutat nästan helt med och matte kan få långa sovmorgnar, men om våra turer inte varit tillfredsställande nog på dagen så kan jag räkna med att "väckarklockan på fyra ben" börjar larma lite väl tidigt på morgonen.
Som sagt. Här har koppelträningen varit till enorm fördel eftersom det stimulerar henne och gör henne lugnare i hemmiljön.